BIOGRAFI

NIKLAS STRÖMSTEDT

TVÅ VÄGAR

Bio januari 2008

Nära sju år efter förra albumet kommer Niklas Strömstedt tillbaka med sitt åttonde soloalbum, Två vägar. Det är på många sätt en nystart för en av Sveriges mest framgångsrika manliga soloartister. Efter nära två decennier är han tillbaka på EMI-etiketten med några av sina starkaste sånger – och den här gången har han överlåtit producentrollen till Christoffer Lundqvist (Per Gessle, Ed Harcourt, Ulf Lundell, Thåström, Bo Kasper Sundström och Moneybrother).

Men även om Två vägar på många sätt visar upp en ny och mer avspänt lekfull Niklas Strömstedt känns mycket igen. Det är mjukt, melodiöst och ohämmat romantiskt på ett sätt som han är ganska ensam om i landet. ”Mespop”, kommer det kanske att höras från det tuffare hörnet i klassen. Niklas har hört det förut och rycker på axlarna. ”Sverige är fullt av ängsliga rockkillar”, säger han lakoniskt.

Niklas Strömstedt är inte ängslig. Och han har vant sig vid att bli insorterad i facket för ”hopplösa romantiker”. Han växte upp med 60-talets popmusik, storögt betraktande och insupande en värld där långhåriga popstjärnor med Rickenbackergitarrer, Voxförstärkare och melodiösa treminuterslåtar skapade ett stilideal som mer än 40 år senare håller sig levande i en del av dagens musik – inte minst hans egen.

Musikbranschen närmast halkade han in i under den korta men intensiva new wave-perioden mot slutet av 1970-talet – först som DJ på diskoteket Atlantis i Stockholm, sedan som förhoppningsfull låtskrivare med lite känningar in i EMI-stallets allra heligaste (han spelade sina första demolåtar med en fyrakanalsbandspelare i Lundell-producenten Lasse Lindboms etta). Men det var som självlärd pianist han tog steget in i de större sammanhangen. ”När Ulf Lundell skulle ut på sin Ripp rapp-turné 1979 fick han reda på att den där discjockeyn tydligen kunde spela piano också, så då fick jag frågan om jag ville haka på. Jag satte mig ner och pluggade in varenda låt utantill och än idag kan jag spela de flesta av Lundells tidiga låtar i sömnen.”

Strömstedt turnerade med Lundell i flera år och var även med som musiker på album som Längre inåt landet 1980 och Den vassa eggen 1985. Under samma period ingick han även som medlem i Lasse Lindbom Band. Som låtskrivare och soloartist debuterade han i december 1979 med Gyllene Tider som kompband i ”Dan före dan” på Parlophone-etikettens julskiva Glitter, glögg och rock’n’roll. Två år senare kom det första soloalbumet; Skjut inte, det är bara jag. ”Det var en fantastisk tid där jag lärde mig att hålla fast vid det man gillar, att våga göra sin egen grej.”

Men Niklas solokarriär hamnade lite i skuggan av andra EMI-bjässar som Lundell och Gyllene Tider och den största framgången kom istället tillsammans med Lasse Lindbom och Janne Bark i kortlivade trion Triad, vars 20 år gamla a cappella-julhit ”Tänd ett ljus” fortfarande regerar när det drar ihop sig till advent.

Det skulle dock dröja ytterligare några år innan det verkliga genombrottet kom. Efter den massiva radiohiten ”Sista morgonen” 1989 (”den sommaren/vi åkte ut på Lidingö och hem igen/och körde på en fågel och begravde den nånstans vid en sjö”) radade han under 1990-talet upp den ena storsuccén efter den andra, både som soloartist, låtskrivare och medlem i ”supertrion” GES tillsammans med Orup och Anders Glenmark.

Närmare 1,3 miljoner album hamnade på bara några år i svenska hem, pådrivna av singlar som ”Om”, ”Vart du än går”, ”Halvvägs till framtiden”, Christer Björkmans Melodifestivalvinnare ”I morgon är en annan dag” och GES-klassikern ”När vi gräver guld i USA”. Niklas Strömstedt var helt enkelt överallt.

De senaste åren har han hållit en lägre profil. ”Du blir du jag blir jag kom 2001 och efter det gjorde GES en ganska krampaktig andra platta samtidigt som jag skrev de svenska låttexterna till ’Mamma Mia’-uppsättningen i Stockholm, vilket tog ganska lång tid. Så det blev ett uppehåll för mig som soloartist. Jag hade ingen inspiration och kände mig inte motiverad att skriva låtar. Jag behövde en paus”.

Efterhand började han skriva igen, utan att riktigt veta vad han ville göra av det. Men i februari 2007 tog han åter upp kontakten med Kjell Andersson, som under 80-talet hade varit Niklas kreativa sparringpartner på EMI. ”Han gillade mitt nya material och föreslog att jag skulle spela in i Christoffer Lundqvists studio nere i Skåne. Jag tyckte att det lät utmärkt – men då ville jag att Christoffer skulle producera också. Jag var trött på mitt eget sätt att tänka och behövde nya infallsvinklar.”

Tillsammans med gitarristen David Nyström, trummisen Jens Jansson, Niklas på gitarr och diverse klaviaturer samt Christoffer på diverse allting (det instrument han inte behärskar hyfsat inom en halvtimme finns knappast) lektes låt efter låt fram under sensommaren och den tidiga hösten.

Christoffers studio är en guldgruva för alla vänner av klassiska rockklanger, späckad som den är med gamla Fender- och Voxförstärkare, elpianon, Hammondorglar, lap steel-gitarrer och så vidare. För Niklas blev det avspända sättet att spela in en nytändning som kan föra tankarna till när Per Gessle hittade sin nya stil med Mazarin i samma studio.

”Det var inga datorer, inga ’click-tracks’, vi satte bara igång med att göra en platta utifrån lust och glädje, med ett sound som var organiskt och levande. Det var impulsigt och spontant, gitarrpåläggen gjorde vi tillsammans i en tagning, aldrig några djupa veck i pannan, inga jobbiga programmeringar som man skulle vänta på i evigheter. Det finns inte en synt på plattan. Vi accepterade småmissar och att tempot kanske ökar lite här och där, så länge känslan var rätt. Och det sättet att spela in är väldigt befriande.”

Resultatet är ett album laddat med starka känslor, vackra melodier och spännande arrangemang. Niklas har skrivit text och musik till samtliga 12 (13?) sånger på Två vägar, utom den melankoliska ”Det är konstigt men jag tänker på Irland”, som är signerad Hasse Huss. Du har säkert redan hört förstasingeln ”Vi vet” i radion och i övrigt varvas klassiskt pophantverk i form av upptempolåtar som ”Bakom lås och bom bom bom”, ”Hon bor i mitt hjärta” och ”Stockholms gator” med vemodiga ballader som ”Jag har förtöjt för storm”, ”Långt ifrån varann men hand i hand” och ”Någon som väntar”.

”Det handlar mycket om kärlekens möjligheter och omöjligheter. Hjärnan kan ha en väg och hjärtat en annan. Det är det gamla U2-temat igen…with or without you”, säger Niklas innan han med ett snett leende tillfogar: ”Och är du inte alltför ängslig kan säkert en och annan kille gilla det också”.